Internets intighet och ångest
Så var jag tillbaka i min virtuella skräphög vars enda syfte är att lagra tankar som tar för mycket plats och samtidigt kunna basunera ut dem till den allmänhet som finner det hela ointressant. Det är bitter smak i min mun, dels eftersom jag hade hoppats att jag var för gammal för detta, samtidigt som jag är glad att jag kan återvända. När jag startade upp första bloggen för att samla tankarna så var jag övertygad om att jag inte skulle finnas kvar tio år senare. Det skulle bli ett avtryck fullt synligt på internet men samtidigt gömt i intigheten som hela jävla nätet utgör. Intigheten och fasaden. Det är väl det jag bygger på nu. För att varje gång jag skriver så tänker jag att någon ska läsa. Oftast är det en specifik person jag har i åtanke, men antalet gånger människor faktiskt läst är lika med noll (tror jag). Har aldrig aktivt marknadsfört mitt skrivande här och har därför aldrig fått någon att relatera med. Jag tror att det är the story of my life egentligen; jag har en ambition men jag saknar förmåga och mod att faktiskt stå för och genomföra, visa upp och blotta mig. Det blir oftast att jag skojar bort, tramsar iväg eller vänder fokus mot någon annan. Eller känner den pirrande känslan av rädsla och förlägenhet, att om jag faktiskt skulle säga sanningen så skulle allt rasa.
På tal om att inte tala sanning. Genrep av konsert idag och två timmar innan publiken släpps in grabbar ångest tag i mig som en dammig, tjock, trassligt tung hand. Jag känner hur den kommer närmre och jag låter den successivt ta mig och dra ner mig men det är svår för det spelas musik och jammas och småpratas och jag vet inte vart jag ska få plats. En stor lokal med så mycket människor som är fina och underbara och jag som långsamt kvävs av en osynlig hand mot strupen. Luftar mina känslor på ett lagom avslappnat vis, inser att jag är en vuxen människa och att ångest inte är något konstigt. Säger skämtsamt att "åh fy vad orolig jag känner mig" och blir sedan sittande. Fina klasskamrater frågar om jag behöver något, vad jag gör för att kämpa mot ångesten, och jag är så glad att få prata men rädslan tar över. Säger halva sanningen. Skojar om att jag stoppar i mig en massa mat. Det är sant, det är en halv sanning. Den andra sanningen är att jag nu sitter och kniper mig i handlederna, mina stackars fina ynkliga gräsliga handleder som fått utstå så mycket och läkts ihop av mammas mirakelförband för en massa år sedan. Dessa stackars handleder som jag nyper tag i tills det svider in i märgen. Kan inte tänka, kan bara fokusera på att det lilla nagelflis jag har borrar sig in i huden. Jag fortsätter skämta. Går några rundor. Dricker vatten. Dricker en jävla massa vatten. Går på toa. Skämtar om att jag går på toa. Låter mig fångas av kamraternas sång som värmer och gör mig glad. Ångesthanden ligger tung över bröstkorgen och jag kniper mer. Dricker mer. Går på toa. Dricker, skämtar, går på toa, skämtar... Konsert.
Sen är det över. Allt har gått bra, allt är slut och allt är roligt och glatt. Och jag är så himla trött. Vi ska ut och fira, dricka öl och ha roligt. Orkar inte. Måste hem. Måste stänga ögonen. Måste gömma mig. Måste stänga in mig i en bubbla och vila. Klasskamrater dricker öl och jag önskar jag var där. Jag vill så jävla gärna. Men det finns ingen kraft kvar. Hur kommer en in i en gemenskap om en alltid ryggar för den och dess sociala koder när det inte finns en enda människa där som vill mig illa?
Ångest, ditt fula, jävla äckel vad jag hatar att inte lämnas ifred.