Det skrämmer mig
Var så rädd för det oundvikliga
det som vi alla vandrar mot.
Men när det nu flåsar er i nacken
och jag står här och vinkar
känner jag ingen rädsla.
Inte ens nån oro.
Det stör mig
att ha varit så liten i något så stort
men att inte längre bryr mig
som om hjärnan tagit time out
och jag går omkring och lever
och går igenom
och igenom och igenom
och är samtidigt utanför
och skyddad och avskild.
Det rör mig inte.
Det skrämmer mig inte.
Och det skrämmer mig.