När allt gör ont och allt blir obetydligt
Min mormor är sjuk.
En frisk person. En gammal, men frisk, klar, skärpt med en ordentlighet och vilja att hålla sig informerad. Nu är hon som bortblåst. Att besöka ett hem som tidigare utstrålat en energi av klarhet, ordning och välkomnande fick plötsligt ett dis av förvirring, smärta och derorientering över sig. Att hitta någon du älskar och respekterar och värdesätter högt liggandes okapabel att röra sig för att smärtan tagit över. Att ömsom tvinga, ömsom be och ömsom konversera med en person som går in och ut ur sig själv. Som ena stunden undrar vem jag är, i nästa kallar mig vid min mammas namn och i nästa säger att jag är hennes kära barnbarn. Att i ena stunden få en klapp på kinden och i nästa bli biten när jag ska knäppa skjortknapparna. Att ena sekunden ha hennes huvud vilande mot mitt bröst, inborrat och fastnaglad vid min tröja som ett litet barn, för att i nästa se henne kasta huvudet fram och tillbaka mumlandes om hur ont det gör.
När allt gör ont. När något gör så ont att själen lämnar kroppen. Min älskade, fina mormor.