Ångestnatt
Jag är 16 år.
Vi ligger i mörkret i hans rum och radion är på. Nelly Furtado sjunge 'All good things come to an end' och jag har en krypande känsla av ångest som har börjat mola i bröstkorgen och som sakta sprider sig genom kroppen. Han sover bredvid mig. Värmen från hans kropp gör mig lugn samtidigt som ångesten river i mig, det är paradoxalt och märkligt och jag vet inte vilken av känslorna som kommer att ta överhand. Tillslut får jag sätta mig upp i sängen. Ångesten vinner. Ikväll är det den som vinner.
Jag reser mig ur sängen och går bort till fönstret. Lutar mig mot fönsterbläcket och kylan från marmorskivan skär in i underarmarna. Jag spanar ut i trädgården som är vit och glittrig i mörkret, precis som himlen och alla stjärnorna. Jag hör Nelly Furtado sjunga och jag andas så långsamt och starkt som jag orkar. Det finns ingen ondska i hans rum. Platsen består enbart av trygghet och värme och ändå är mitt inre så kallt och stökigt att jag inte vågar lägga mig ner. Mina ögon bränner och jag står en stund vid fönstret och låter tårarna rinna, andas allt tyngre, håller andan och pressar långsamt ut luften för att inte börja skrika högt och tillfoga mig smärta.
Hur länge jag står vet jag inte. Tror att alltihop är över på en sekund eftersom jag inser att jag måste känna värmen från hans kropp och jag smyger tillbaks till sängen. Föser undan täcket och kryper ner. Min hud är iskall och underarmarna har märken efter fönsterkarmen och han rycker till när min kropp försiktigt passar in sig intill hans. Först ett ryck och sedan drar han mig intill sig, mitt huvud är mot hans bröstkorg och jag kan känna hans hjärta genom den varma huden. Jag vet inte om han är vaken så jag vet inte om han vet att jag har gråtit, men det kommer fler tårar. Med tårarna rinner ångesten sakta ut, släpper långsamt och låter mig värmas upp igen av tryggheten som sipprar ut genom porerna i hans kropp. Jag tittar ut i mörkret medan värmen fortplantar sig från kroppsdel till kroppsdel och nu när han lagt mig tillrätta i sin famn finns det ingen möjlighet för mig att resa mig och skaka av mig mer ångest. Den försvinner inte, men den bäddas in i kärleken som glider genom våra kroppar och ångesten sätts på plats. Får mig att acceptera att jag är trygg här i mörkret i hans famn. Acceptera att inte ens ångest kan få honom att släppa mig. Han är nog inte ens medveten om det, men jag älskar honom för att han har räddat mig ifrån en natts plågor. Efter en stund så kan jag somna med huvudet mot hans bröst.
Nelly har sjungit färdigt. Låten - 'All good things come to an end' - kommer föralltid att påminner mig om den natten, i det rummet. Kärlek och själens uppror sammanflätat och gränserna utsuddade, smärta och yrande glädje, kyla och värme.