Första hösten utan medicin
jag har fasat ut all antidepressiv medicin. Och all magmedicin. Detta innebär att min receptlista hos apoteket endast består av en inhalator som ska tas vid behov, men tack vare min något förbättrade kondition är det inte något problem. Har börjat träna karate igen. Är rädd för vad höstmörkret kan ställa till med ifall jag inte ständigt fyller på endorfinhalten i kroppen, och jag behöver känna att jag gör det som är mitt. Och det är verkligen mitt. Känslan att banka skiten ur luften framför mig. Att pressa kroppen att åstakomma så bra kombinationer som möjligt. Att känna stoltheten i att jag visar respekt och heder för träningen och Sensei och de andra i klubben. Att tillhöra en klubb igen. Det är väldigt bra. Det känns som att jag är tillfredsställd varje gång jag cyklar de 9 km hem.
Och jag pratar mer. Jag försöker öppna på locket och berätta hur läget är, så fort jag känner hur det tar emot. Det är svårt. Men jag vet att jag måste utmana mig att berätta. Att berätta även när det skaver i vårt schema, i vårt liv. Även när jag vet att det skulle vara bättre stämning om jag svalde och pysslade vidare.