vulturesarecoming.blogg.se

Jag går i samtalsterapi en gång i veckan. Detta har jag gjort sedan januari månad då jag med jämna mellanrum ramlar ner i ångestgropar. Vi pratar om mycket, jag berättar historier ur det förflutna, mina tankar i allmänhet, målar ut och gör det jag gör bäst. Det jag fått insikt i tack vare samtalen är faktumet att människor använder sina bästa egenskaper som vapen för överlevnad. För att göra det mer konkret: Jag är duktig på att spela teater, apa mig, berätta sagor, brodera ut historier, har nära till skratt och fyndiga kommentarer. Detta är något av det som jag är "känd" för i min familj och umgängeskrets. Detta är också ett av mina starkaste vapen för att skydda mig själv.

 

Något har resulterat i att jag ständigt spelar teater. Det är något som gör mig så liten och rädd och helt enkelt oförmögen att vara mig själv inför andra människor, som gör att jag helt omedvetet stoppar in mig själv i en roll så fort jag hamnar i ett socialt sammanhang. Ibland gillar jag personen jag är, ibland inte. Jag gör detta överallt, oavsett vem jag spenderar tid med, min familj och mina vänner inkluderat. Jag gör en lista på de typiska karaktärerna jag går in i och vad dessa karaktärer gör med mig - vilka känslor karaktären frambringar hos mig och andra och vad som händer när jag sedan blir ensam igen. 

• Lilla gumman
  Får en lillasyster-attityd, ställer korkade frågor, gör mig lustig över mig själv, får andra att skratta medlidsamt och säga "Naaaaw!" och tycker att jag är söt. Efterverkan på detta blir att jag när jag kommer hem är förbannad på mig själv och alla andra för att ingen tar mig på allvar eller lyssnar på vad jag vill säga, samt att jag blir frustrerad över att jag hamnar i situationen gång efter gång och skuldbelägger mig själv. 
• Den flamsiga
  Blir överdrivet pratig - inte socialt pratig utan snarare störigt pratig. Har svårt att bara sitta tyst och spendera tid i gruppen utan måste hela tiden komma med en rolig kommentar eller ett påstående, ofta med mig själv som narr och förlöjligar mig själv genom att berätta historier om mig själv eller andra som jag kanske egentligen hade velat hålla för mig själv eller dubbelkolla för att se så att de är okej att göra sig lustig över. När jag kommer hem är jag ofta väldigt utmattad och ledsen och i 8 av 10 tillfällen har jag känt mig tvungen att kontakta någon och be om ursäkt för mitt beteende då jag fått dåligt samvete - men kommer alltid undan eftersom jag "är så rolig". 
• Den artiga
  Blir överdrivet noggrann med att säga tack och bedyra hur glad jag är över det ena eller andra. Oftast sker detta i samband med att jag blir bjuden på middag, får låna något av någon eller kommer oanmäld och ber om något. Brukar alltid vara väldigt nöjd med mig själv efteråt då jag vet att ingen kan klandra mig för att ha uppfört mig dåligt - men får oftast höra under tiden att jag inte behöver säga tack till allting.